Vi Glömmer Aldrig

Fredag 24 april 2020

Tre Seyfo överlevares berättelser

 

Jag har vuxit upp med min farmor. Så fort några av oss samlades började hon berätta, utan att tröttna, trots sin höga ålder, om hur hon och många andra med henne överlevde Seyfo. När hon var klar med sin berättelse, brukade hon poängtera att vi andra måste föra vidare berättelsen om det fruktansvärda folkmordet som vi gått igenom till dem som inte hört talas om det.

I början var man själv liten och förstod inte riktigt vad det handlade om, mest tog man det som en saga. Fast senare under gymnasietiden, då jag började lära mig mer historia, blev min nyfikenhet på Seyfo allt starkare. I Vasa-gymnasiet var jag den enda eleven som var assyrier, ja faktiskt den enda invandraren. Min historielärare visste en hel del om oss assyrier. Jag kommer mycket väl ihåg ett historieprov. Då ställde han oss två frågor, en om vem assyrierna är och den andra, vem Gilgamesh var. Jag blev överlycklig. Med tanke på just att föra berättelsen om folkmordet vidare, frågade jag min historielärare om han hade hört talas om Seyfo, vilket han inte hade gjort, men han lovade undersöka saken. När han gjort det så berättade jag för honom följande:

Den 1 maj 2019 hade Assyriska kvinnoförbundet en porträttutställning på Seyfo-överlevare. Där fanns också min farmor Sado och två av hennes vänner. Alla tre hade genomgott samma helvete. Ständig, förskräcklig rädsla för att bli dödade, med oro för att de inte visste om de skulle komma fram oskadda till tryggheten. De fick höra att om man inte omedelbart flyr kan det bli för sent. Därför hade föräldrarna inte mycket att välja mellan: att leva eller icke leva! Ferida Rhawi 5 år, Sado Shuse 12, och Hanna Acar 16, alla tre var med på marschen till Iwardo. Här är deras berättelser om de 65 skräckdygnen de fick genomgå där.

En dag år 1915 började en anhörig som hette Hobel Rhawi, att planera flykten från hembyn, Midyat till byn Iwardo. Han var en klok ledare som meddelade anhöriga och alla andra som bodde runtomkring, att de skulle samlas mitt i natten. De var tvungna att lämna Midyat för det fanns massor med ottomanska militärer och beväpnade kurder i närheten och de skulle mörda alla assyrier. Alla som ville följa med samlades på ett ställe, därefter sade Hobel till kvinnorna att de ska hålla sina småbarn tysta genom att amma dem. Mer än 100 personer följde med i flykten. De tog med sig allt de kunde bära, såsom mjöl, russin, salt, kokos, bulgur och djur, medan allt annat blev kvar. Allt lastades på hästar och åsnor. Sedan började de gå i gåsmarsch 14–15 km till byn Iwardo. Alla som följde med överlevde. Dagen efter fick de höra att de som stannat kvar i Midyat hade dödats.

Iwardo låg högt uppe på ett berg. Folk här var bättre organiserade än i Midyat. Här bodde 200 familjer. Det kom ytterligare hela 7000 personer från de närliggande byarna för att söka skydd. Man byggde höga murar och öppnade alla husen för varandra. Ingen fick gå utanför murarna. Det byggdes tunnlar till stödpunkter utanför staden så man i tid skulle upptäcka när fienden var på kommande och så att man kunde redan där börja skjuta mot dem. De assyriska männen kämpade, bland annat Mezhud Mzizahi, Hobel Rhawi med flera, mot fienderna för att hindra dem från att komma åt kvinnorna och barnen. Alla som var i byn delade med sig av den mat som fanns. En del kvinnor lagade mat och bakade bröd åt alla. Andra tog hand om barn, en del gjorde vapen och en del plockade fiendens kulor för att de skulle kunna återanvändas. Att på detta sätt dela uppgifterna fungerade utmärk och man lovade att inte svika varandra. Stora barn lekte med små barn, man uppmuntrade krigarna genom att stötta och heja på dem. Ett annat exempel: Farha Rhawi och hennes man Circis Shuse, min mormor och morfar. De insisterade på att gifta sig under Seyfo! Unga pojkar och flickor sjöng så att fienden skulle höra det och tro att man var många och starka, så de drog sig tillbaka. Det de sjöng handlade ofta om att koka bulgur och mala vete, som blir till nationalrätten garso. Detta för att förleda fienden att tro att man hade mycket mat, fastän sanningen var den motsatta. Det goda samarbetet stärkte assyriernas försvar mot den helt överlägsna fienden.

Snart blev bristen på mat och salt allt värre, så många barn dog av svält och sjukdomar började härja. Folkledaren Tuma utsågs att tillsammans med sex andra modiga män, skickas på ett farligt uppdrag tillbaka till Midyat för att hämta mat, vapen och ammunition, förstås nattetid. Detta trots att byn var omringad och att strider pågick. Familjen Rhawi hade gömt undan varorna i sina vingårdar innan Seyfo bröt ut. I september 1915 kom så Sheikh Fathala, en muslimsk imam, ridande på en häst till byn Iwardo. Han bar på en fredsflagga och ropade till assyrierna att han lovade att kriget i Midyat och Iwardo var slut och att de kunde känna sig trygga. Hobel och den assyriska krigshjälten Mezhud Mzizahi, liksom även deras vänner litade på sheiken. Så de återvände till Midyat. När de kom dit, såg de att alla husen var förstörda. De började mödosamt bygga upp allt igen.

Vad hände med de tre Seyfo-överlevarna, farmor Sado och hennes två vänner, Ferida Rhawi och Hanna Acar? Kort efter folkmordet mördades min farmors sju morbröder. Hennes far skulle ge sig ut för att skaffa ett jobb, men sågs aldrig mer. Man hade fått uppgifter om att någon hade sett honom långt ifrån hemmet, men än idag vet man inte vad som hände honom. Sado och hennes yngre syster, Zahra Uney (som också överlevde) blev omhändertagna av sin farbror, Mure Sushe tills de blev bortgifta, farmor med Isa Cansu, min farfar. Hennes önskan var att vi ättlingar skulle föra berättelsen vidare till dem som inte hört om den. Sado dog i Sverige 2002. Farida Rhawis sista önskan i livet var att det hon upplevt skulle erkännas och hon hann vara med om riksdagens erkännande 2011, innan hon somnade in. I debatten uppmärksammades hon och hennes önskan av flera riksdagsledamöter. Hanna Acar kämpade som alla andra människor efter folkmordet för att bygga upp Midyat på nytt. Livet blev inte enklare, hunger, rädsla och trauma som följde folkmordet påverkade generation efter generation, även ättlingarnas som lever i Sverige idag.

Livet blev inte mycket bättre efter folkmordet: diskriminering, förföljelser, människorättsbrott, oroligheter och annat elände. Därför bestämde sig många assyrier för att komma till Sverige under 70-talet. Det jag har tagit upp i texten handlar om överlevare ifrån Iwardo, men vi får inte glömma andra städer och vårt folk från bland annat städerna Hazah och Bsorino. De kämpade lika mycket mot fienden som vi i Iwardo och tack och lov har vi många Seyfo-överlevare även från dessa områden.

Till Sveriges regering Idag,

105 år efter Seyfo, har Turkiet ännu inte erkänt folkmordet på de kristna. Sveriges

riksdag erkände 2010 folkmordet på armenier, assyrier, syrianer, kaldéer och pontinska greker.

Däremot har Sveriges regering inte implementerat beslutet.

 Inbjuden av Assyriska föreningen innan valet 2014 lovade Löven följande: ”Har vi fattat beslut i riksdagen så ska vi naturligtvis fullfölja det. Det är absolut min målsättning”.

År 2018 på socialdemokraternas kongress sade Löven att han inte tar in Seyfo-frågan i regeringens dagordning. Många assyrier/syrianer kritiserade detta hårt. Därför anordnades ett möte för assyriska representanter, politiker, kyrka med flera andra med Margot Wallström. Man träffades i juni 2018 i Södertälje. Hon slog fast att det är viktigt att hålla minnet vid liv och att vi lär för att förhindra att något liknande sker i framtiden. Hon kom då med fyra konkreta förslag: 

- Att man tar med händelserna i osmanska riket i svenska läroböcker.

- Att forum för levande historia ska få i uppdrag att anordna en vandringsutställning.

- Att regeringen nästa år, då 2019 anordnar en internationell konferens om tolkning av FN:s folkmords-konvention och mänskliga rättigheter.

- Reser ett monument i Södertälje.

Än har vi inte sett någonting av de punkter som Margot Wallström lovade våra representanter. Men vi hoppas verkligen att vår nuvarande utrikesminister Ann Linde genomför dem. Sverige regering bör också våga implementera riksdagsbeslutet om erkännandet!

Varför Seyfo implementering

Ett erkännande innebär att nå fram till något slags försoning, att offren förlåter förövarna. Folkmord är ett skrämmande bevis på vad som kan hända om vi inte håller igång debatten om demokrati och människors likavärde. Det är viktigt också för att historien inte skall upprepa sig. 

Mer än 105 år har gått sedan offrens blod spilldes

- Offren måste få upprättelse

- Förlåta och blicka framåt

- Ett erkännande innebär att det blir lättare att gå vidare och att bekämpa dagens orättvisor

- Ett erkännande skall leda till omnämnande i skolböcker, till minnesmärken och museer

Vid pennan, vice ordförande,

Zekiye Cansu