Assyriska kvinnoförbundet föreläsning i samarbete med Turabdin förening i Jönköping

Söndag 13 oktober 2019

Den historiska bakgrunden av det assyriska språkets utveckling, 2000 år tillbaka i tiden fram tills idag. Föreläsning av fader Yacoub Marawge. Historisk bakgrund om assyriska språket. Fader Yacoub har förklarat hur språket har förändrats genom tiderna efter Ninves fall 612 f.Kr

Den historiska bakgrunden av det assyriska språkets utveckling, 2000 år tillbaka i tiden fram tills idag. Föreläsning av fader Yacoub Marawge. Historisk bakgrund om assyriska språket. Fader Yacoub har förklarat hur språket har förändrats genom tiderna efter Ninves fall 612 f.Kr. Under dessa 2500 år har vårt språk försvagats av andra kulturer och språk, vilket också har tvingat oss som folkslag att emigrera till olika länder i världen vilket i sin tur gjort att språket har försvagats markant och olika dialekter har kommit in. Den första skolan var i Somar i Beth Nahrin i staden Arido där språkets alfabet började ta grund och kom att kallas kilskrift, och där kallades den för sumeriska. Människorna på den tiden kallades efter den staden de bor i eller efter de kungar som fanns i landet. I Beth Nahrin fanns ett folkslag som kallades akadier efter staden Akad, de använde kilskriften och kallade den för det akadiska språket. Folket i staden Ninve kallades för othoroye, (assyrier) efter deras kung Othur. Där fick samma kilskrift komma att kallas för othoroyo, assyriska språket. Ett och samma språk har som ovannämnt fått tre namn och förändrats efter diverse folkgrupper som anammat språket, vilket i sin följd gjort att det skapats olika dialekter av ett och samma språk. Alla dessa folkgrupper bodde i Beth Nahrin, landet mellan de två floderna, Tigris och Eufrat. Assyriska riket var stort och mäktigt och spreds sig från Beth Nahrin till Syrien, Turkiet och till Egypten vilket gjorde språket väldigt känt. I Syrien levde en folkgrupp som kallades araméer, de bodde i Beth Nahrin och förflyttade sig hela tiden efter djurens behov, de kallades för nomader. Araméerna var bönder som sålde smör, ost och andra produkter till assyrierna och när de började bosätta sig runt floderna Tigris och Chabor och började med handel så tog dem till sig kilskriften och utvecklade den samtidigt som de förenklade bokstäverna i språket för att göra det lätt för dem i deras affärer med att sälja och köpa. Idag kallar vi samma språk för arameiska språket men ursprungligen grundades det språket i Somar (sumeriska), Arido, Beth Nahrin. Fader Yacob menar att vi har ett stort problem idag, och hur vi som folkslag bråkar och lägger vikt i att diskutera om vad språket heter och vart det kommer ifrån när vi i själva verket vet att den har ett ursprung men anammats av många folkslag och förändrats genom tiderna. Idag i Sverige menar fader Yacob att det är föräldrarna som är ansvariga för språkets utveckling och framfärd. Språket har många namn, assyriska, kaldeiska, sumeriska, arameiska och han menar att alla namn egentligen är rätt. Det viktigaste är att man lär ut språket till sina barn, för att språket ska överleva, sen vad man väljer att kalla språket är oviktigt. I Sverige finns det resurser till modersmål, där alla barn har rätt att lära sig språket i skolan, men det räcker inte. I hemmet väljer fortfarande många att prata andra språk såsom exempelvis arabiska med sina barn, eller andra generationen föredrar att prata svenska med barnen. Vi bör istället kämpa för vårt språk och prata med våra barn för att språket ska överleva. Den syriska kyrkan har idag ett stort ansvar för språket. Kyrkan är en av de största samlingpunkter för folket och där borde man endast prata vårt språk, men kyrkorna väljer istället att prata flera språk under gudstjänsterna. Föreningsverksamheten har också en skyldighet gentemot språket. De kan anordna kurser och aktiviteter för både barn och vuxna. Det är viktigt att alla tar sitt ansvar för att behålla vårt språk och utveckla det. Om alla hjälps åt, kyrkan, föreningarna och folket så kommer språket förvaras och överleva. Men om inte alla vaknar upp och anstränger sig lite och inser vikten i att bibehålla vårt språk så kommer den att sakta men säkert dö ut.

Text: Elisabet Nison